v. 25
Det var nu några veckor sen jag skrev. Har inte haft tid eller ork, och ibland ingen lust heller för den delen.
Graviditeten går som den ska och det är en extremt livlig krabbat i magen. Bebisen rör sig och ibland ser magen ut som någon från Alien. Det är hysteriskt roligt och underbart.
Tyvärr så har inte illamåendet gett med sig. Scopoderm är fortfarande något jag måste ha. Försökte utan den för att börja med lergigan igen. Scopoderm gör mig torr i munnen och svullen i halsen. Och vissa gånger är det så pass svullet att varje gång jag sväljer känns det som att jag ska spy. Inte roligt alls.
Resultatet blev att jag blev liggande andra dagen utan, och kräktes igen. Och lergigan får jag fortfarande kräkningar av.
Får väl se det ljusa med att jag fortfarande kan äta och behålla maten, men förmodligen måste jag ha det här plåstret resten av graviditeten också. Jag är i vecka 25, men har fortfarande kvar HG. Inte alls roligt.
18+1
Älskling och jag har husen för oss själva. Svärföräldrarna är iväg på utflyckt över helgen. Det blir mycket MYYYYYS, om bebisen tillåter :P
Älskling och jag har inte kunnat mysa ihop på väldigt länge. Det är inte särskilt tilldragande att mysa med en kräk-fontän kan jag tänka mig. Men nu när magen börjat lugna sig, hormonerna flyger inte åt tusen håll och maten får stanna har vi kunnat umgås mer bara han och jag. Titta på film tillsammans och så vidare.
Fast det är inte särskilt givande att ligga och kramas på kvällarna när man ska sova när man har en gaphals till kattunge. Känns lite komiskt att säga det men kan någon vara kattvakt så vi får tid för oss? xD Men då får jag väl inte en lugn stund för bebisen ^^
Hade en episod igårkväll och en imorse. Lagom roligt, men så länge det händer en gång då och då kan jag leva med det. Så länge jag inte går tillbaka till sjukhusbesök så är det lugnt för mig.
Fick trösta både katt och bebis idag också när ett muller hördes precis ovanför huset. Men det komiska är att det var bara ett muller, ingen blixt, inge fler knallar. Ett muller, regn sen var det över. Men bebisen vart jätteorolig så fick springa på toaletten. Tror bebisen råkade sparka till min blåsa :P
På måndag är det ultraljud. Då får jag se min lille bebis igen ^^ Och älskling får se sin bebis också. Han har fått se bebisen 1 gång, medan jag fått se han/hon två gånger. Fick även ett foto från andra gången som älskling fick se. Men inte riktigt samma sak.
Blir nog sängen nu. Får se om bebisen lugnar ner sig då. Just nu är det som att bebis har party i magen. Det kittlas :p
v. 18
Har börjat få "mindre" sammandragningar. Inget som är i närheten av det komma skall, men det gör tillräckligt ont just nu. Så jag ligger och tänker medan jag väntar ut; "Hur ont kommer det inte göra när det är dags?". Me sad :(
Hur svårt ska det vara att hitta en bra barnvagn egentligen? Tittar på blocket då jag är för snål för att köpa ny :p Men alla bra finns antingen i Sollefteå, Ånge eller Ö-vik. Har väl kanske hittat någon bra i närheten, men det har varit fel sort. Jag vill ha en kombinerad med hårdlift, ligg/sittvagn för de som inte letar i barnvagnsdjungeln ännu ;) Vagnen ska också ha vändbart styre, eller ligg/sittdel. Hittade en sån nu i Sundsvall, men det var luftdäck. Då kommer jag oroa mig för punktering och däckbyte hela tiden.
Det är svårt att få mig nöjd.
Förr tyckte jag att denna "mammanoja" var helt onödig och att det bara var löjligt. Nu är jag där själv och förstår mammor med noja. Jag tror det är så. Man måste ha hamnat där själv för att kunna förstå på riktigt vad det handlar om. Det är inte lätt att vara nojig, men det känns som att man inte har något val.
Bara jag inte blir en sån mamma som sätter hörnskydd, då vet jag inte vad jag gör xD
Nästa vecka är det dags för första officiella ultraljudet. Kan knappt vänta tills jag får se vår minsting ^^ Kommer säkert böla av alla känslor som jag gjorde sist :)
16+5
AAAAAAAAAJJJ!!!! Nog för att den lille växer, men kan han/hon inte ta det lite mer varsamt? Kändes som att hela livmodern skulle slitas sönder förut. Det var inte direkt skönt. Har haft ont lite då och då, men aldrig så ont som idag. Beror det på att jag börjat närma mig halva tiden?
Har ju läst och skrivit med andra mammor och hört deras historier om tidig foglossning och sammandragningar vid vecka 15. Det gör att man börjar fundera på om det kommer hända mig. Och när i så fall?
16+3
Har inte alls haft en mysig dag idag. Mått illa i stort sett hela dagen. Och har jag inte mått illa så har jag varit extremt yr med extrema blodtrycksfall. Men lyckades få i mig nästan en macka och lite te till frukost. Sen blev det duschen, vilket var fruktansvärd. Ville lägga mig ner i stort sett hela tiden, men var envis (vilket jag fått höra kanske inte är så jättebra just nu).
Följde med Björn på Klubbmästerskap som hans Karate-klubb anordnat. Först bråkade lillen. Han/hon var inte glad av någon anledning. Men efter ett tag lugnade bebisen ner sig och jag kunda slappna av. Hade med mig morots- och gurkstavar som tilltugg. Fick ner rätt mycket utan problem, men fick lugna ner mig ganska mycket också. Annars hade det kunnat gå illa.
Jag misstänker att våran lilla bebis kommer bli en karate-fantast som far sin. Beroende på vad som hände i dojon så hängde lillen med. Spände jag mig lite blev lillen orolig. När en av domaren påpekade finalstämning, så satte lillen igång. Jag vet inte vad som hände där inne, men ett jäkla liv blev det i alla fall.
Nu till middagen höll jag på att inte få i mig maten, så fick ta till knepet. Äta liggande. Ibland är det enda sättet.
Nu blir det sängen. Imorgon ska vår lille kisse Vilde vaccineras för andra gången.
God natt.
16+2
Flytt ut till Söråker idag. Tyvärr har jag råkat ut för en "period" där jag mår illa och har till och med kräkts idag. Inte roligt, men nu börjar det ge med sig. Tack och lov. Var rädd ett tag att jag börjat bli imun mot scopoderm (illamående-plåster). Men både jag och björn misstänker att illamåendet kan ha orsakats av hunger, då jag inte fick i mig särskilt mycket igårkväll.
Jag är 21år gammal, men känner mig som en gammal tant. La mig ner en liten stund på sängen som vi nu fått hit, och kom inte upp. Ryggen låste sig totalt. Försökte rulla ur sängen, men det gick inte heller. Så fick ringa Svärmor som var på våningen nedanför. Hon fick dra mig upp våldsamt. Ont något fruktansvärt gjorde det, och ont har jag ännu, men jag ligger inte fast i alla fall. Skönt det.
Jag tittade lite snabbt på tvn förut medans Björn var iväg med svärföräldrarna för att hämta saker från lägenheten. Snurr sprätt gick på Cartoon Network. Jag blir lite sur på den censur som är idag. De hade klippt bort scenen där Duffy bli slagen i huvudet av en "sesam-öppna-dig-vakt". Helt plötsligt blinkade skärmen till och hatten Duffy hade på sig låg på marken i två delar. Och det konstigaste är att de inte tog bort prat om tortyr och harem... En censur ska väl ändå göras korrekt. Det är inte okej att barn får se lite våld, men höra och det och horor, det går bra.
Suck...
Follow my blog with Bloglovin
<a href="http://www.bloglovin.com/blog/3716654/startover?claim=gaav4m3yf39">Follow my blog with Bloglovin</a>
v 16
16 veckor och på bättringsvägen. Har varit lite slarvig med mat de senaste dagarna, men efter en ordentlig tillsägelse från Björn har jag nog inte så mycket till val än att börja äta mer. Problemet är bara det är att den lille inte alltid vill att jag äter... Det blir ett jäkla liv i magen då. Lite roligt att jag kan känna så mycket nu.
Har försökt gissa vad den lille gör vid olika tillfällen då jag känner.
- Pirr i magen = lillen leker. Pirrandet känns glatt, om ni förstår vad jag menar. Det är bra pirr. Så därför tolkar jag det som att bebisen leker och mår bra.
- Ont, slitande känsla = lillen bråkar och säger till mig att sluta med det jag gör. Oftast sluta det med att jag måste lägga mig ner för att få den lille att bli nöjd.
- Illamående = lillen slår väldigt jobbiga kullerbyttor som sätter fart på magen och hormonerna.
Det största problemen jag har nu är yrsel och blodtrycksfall. Men det är sånt som jag får leva med. Barnmorskan tror inte det kommer gå över på ett bra tag, på grund av den kraftiga viktnedgången plus att jag är så smal.
Ska iväg på Modell för en dag på lördag. Ska bli intressant i och med att magen har börjat synas lite grann nu. Så antingen kommer jag se ut som att jag är gravid, eller jävligt uppblåst. Lite jobbigt dock är att vi planerar att flytta från lägenheten ut till Söråker då. Jag hade ändå inte fått bära något för Björn, så för mig kvittar det. Jag gillar inte att vara överplanerad :/ ... ... ...
15+6
Scopoderm är ett under. Ett litet plåster som sätts bakom örat lyckas hålla min Hyperemesis Gravidarum under kontroll. Helt fantastiskt. Jag kan äta, dricka, röra på mig, vara ute, umgås, städa, diska... Inte laga mat ännu, men det kommer nog tids nog också :)
Jag är snart gravid i 16 veckor och jag känner av mitt lilla barn i magen jättemycket redan. Inte så mycket fysiskt, men jag märker när den lille är vaken eller när han sover. Jag säger han för det var lättast, plus att jag hoppas mer på en pojk ^^ Syster har ju en liten tös, roligare om jag får en pojk då :P Men skulle det bli en liten tös som tittar fram i oktober så blir jag minst lika lycklig för det ^^
Jag har haft en del upp och ner dagar. Det har jag, och det är när plåstret slutar värka. Då är jag tillbaka på ruta ett. Så jag är lite beroende av scopoderm nu. Får se hur länge jag behöver dem. Förhoppningsvis inte hela graviditeten. Men det kan jag inte styra tyvärr.
Mitt barn gillar inte alltid när jag äter. När bebisen tycker jag ätit för mycket och inte lyssnar på honom så är det simturer som gäller. När det händer är det bara att lägga ner, vänta någon timme och sen fortsätta. Och det som tycker är roligast, är att den lille vill ha mjölk. Jag gillar inte att dricka "ren" mjölk (låter som sprit xD), men jag får ett sånt enormt sug efter det. Så det är bara att svälja stoltheten och svepa glaset. Det är den lille som väljer min kost :P
Om det skulle vara någon gravid kvinna/mamma som läser detta, hur var början av graviditeten för er? Hur mådde ni, hur mycket av vardagen fick ni ändra? Jag är nyfiken då jag vill höra av andra mammor, inte bara av min egen :p
Kram på er allihop.
12+1
Började dagen med två snabba besök på toaletten, men framåt eftermiddagen började det släppa som tur var. Hade en rätt så okej dag igår. Fick äta och dricka normalt och behålla allting. Idag hade jag tyvärr inte samma tur.
Svärfar har varit här och hämtat lite saker. Vi har påbörjat lite med flytten. Innan vi flyttar till en tvåa, som det är tänkt, så flyttar vi hem till Killens föräldrar först. För att slippa dubbel hyra. Sen åkte vi och åt tillsammans med Svärmor. Det verkade inte Bebisen tycka om, för jag vart fruktansvärt illamående.
Vi åkte en sväng till Birsta där jag och Killen gick in på Ica Maxi. Det slutade med att jag fick gå ut och ta luft efter att suttit på en pall ett bra tag. Mådde illa och var inte långt ifrån att få upp middagen, men lyckades hålla tillbaka.
På grund av graviditeten så har jag fått ligga inne på sjukhuset tre gånger, alla gånger för uttorkning då jag inte kunnat behålla varken mat eller vätska. Sista dagen delade jag rum med en väldigt trevlig blivande trebarnsmamma. Hon berättade hur hennes tidigare förlossningar var och hur hon klarade av graviditeten.
Det var faktiskt skönt att höra en främlings berättelse, inte bara Mammas, Systers, Svärmors mm. Ibland kan det vara bra att få höra någon man inte träffat berätta. Det gav mig mycket hopp och energi till att klara av detta.
Tack vare Trebarnsmamman så har jag fått energi att gå upp ur sängen och vara uppe så mycket som möjligt, göra saker och, viktigast av allt, att äta och dricka.
Har också konfornterart Killen med hans datavanor. Jag fick honom att lova att han inte skulle spela (varken dator eller tv-spel) när han är ensam med barnet. Åtminstone höll han med när jag sa att jag inte ville att han skulle det. Svärmor tycker också att Killen ska dra ner på datorvanorna, så jag är inte ensam.
Dock är han lite rolig. När vi kom hem klagade han på att han har huvudvärk, trots det ska han sitta och testa ett nytt online-spel bara för att en av hans kompisar tyckte det... Han lyssnar inte när man försöker förklara för honom att det inte är bra att sitta vid en dator när man har huvudvärk. Skärmen flimmar, men det örat lyssnar vi inte på...
Jaja, jag ger upp snart. Jag orkar inte tjata på honom. Vill inte vara en tjat-kärring. Hoppas bara att han själv inser snart att hans livstil inte håller i längden. Speciellt inte som läget är nu när vi behöver fixa vår ekonomi och allting.
Svärfar har varit här och hämtat lite saker. Vi har påbörjat lite med flytten. Innan vi flyttar till en tvåa, som det är tänkt, så flyttar vi hem till Killens föräldrar först. För att slippa dubbel hyra. Sen åkte vi och åt tillsammans med Svärmor. Det verkade inte Bebisen tycka om, för jag vart fruktansvärt illamående.
Vi åkte en sväng till Birsta där jag och Killen gick in på Ica Maxi. Det slutade med att jag fick gå ut och ta luft efter att suttit på en pall ett bra tag. Mådde illa och var inte långt ifrån att få upp middagen, men lyckades hålla tillbaka.
På grund av graviditeten så har jag fått ligga inne på sjukhuset tre gånger, alla gånger för uttorkning då jag inte kunnat behålla varken mat eller vätska. Sista dagen delade jag rum med en väldigt trevlig blivande trebarnsmamma. Hon berättade hur hennes tidigare förlossningar var och hur hon klarade av graviditeten.
Det var faktiskt skönt att höra en främlings berättelse, inte bara Mammas, Systers, Svärmors mm. Ibland kan det vara bra att få höra någon man inte träffat berätta. Det gav mig mycket hopp och energi till att klara av detta.
Tack vare Trebarnsmamman så har jag fått energi att gå upp ur sängen och vara uppe så mycket som möjligt, göra saker och, viktigast av allt, att äta och dricka.
Har också konfornterart Killen med hans datavanor. Jag fick honom att lova att han inte skulle spela (varken dator eller tv-spel) när han är ensam med barnet. Åtminstone höll han med när jag sa att jag inte ville att han skulle det. Svärmor tycker också att Killen ska dra ner på datorvanorna, så jag är inte ensam.
Dock är han lite rolig. När vi kom hem klagade han på att han har huvudvärk, trots det ska han sitta och testa ett nytt online-spel bara för att en av hans kompisar tyckte det... Han lyssnar inte när man försöker förklara för honom att det inte är bra att sitta vid en dator när man har huvudvärk. Skärmen flimmar, men det örat lyssnar vi inte på...
Jaja, jag ger upp snart. Jag orkar inte tjata på honom. Vill inte vara en tjat-kärring. Hoppas bara att han själv inser snart att hans livstil inte håller i längden. Speciellt inte som läget är nu när vi behöver fixa vår ekonomi och allting.
Hjälp
Har inte skrivit på över ett år, men känner att jag ändå måste nu.
Mycket har hänt på 1 år. Jag har flyttat till Timrå ovanför Sundsvall, träffat en underbar (faktiskt, trots det som komemr) kille, förlovat mig, fått jobb (som sedan försäkringskassan tar ifrån mig nu i april) och nu senast ska jag ha barn i oktober.
Hormonerna tar kål på mig. Ena stunden mår jag superbra, andra stunden blir jag förbannad och gråter. Men jag tror mycket av det också beror på att jag inte kunnat ta min depressions-medicin (som nu för övrigt är sänkt till 10mg istället, samt bytt till Citalopram).
Det som värst tror jag nog är det att Killen inte verkar se hur jag mår. Det känns som att allt han bryr sig om är datorn, och det har jag sagt flera gånger. Jag vill inte behöva tjata eller säga till när jag känner mig ensam och behöver sällskap. Jag behöver honom att prata med, men istället sitter han och spelar online-spel med sina vänner. Det är tydligen mycket viktigare...
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag är så otroligt frustrerad, och han vet att jag är sur. Likt förbannat gör han inget för att ta reda på varför. Han ignorerar mig för det är mycket viktigare att spela spel än att vara med mig och kanske titta på en film tillsammans, göra något tillsammans som inte innebär spelande.
Jag vill inte alltid behöva be om uppmärksamhet. Jag vill inte alltid behöva skrika på honom (då han sitter med jättehörlurar på som gör att han nästan inte hör ett skit av vad jag säger). Han lyssnar inte heller alltid på mig. Och sen blir han sur när man inte hör vad han säger (han pratar väldigt lågt).
Hur får jag en databeroende människa (som nästan hela livet suttit framför en dator och umgåtts med vänner över nätet) att släppa taget och umgås med mig?
Jag har påminnt honom, och jag har frågat honom ifall han kommer kunna släppa datorn ibland flera dagar i sträck om det skulle behövas, för att kunna ta hand om ett barn. "Ja, självklart!" Varför tror jag inte på det? Jag har bett honom att börja trappa ner redan nu, men det han gör när han stänger av datorn är att han sätter sig och spelar tv-spel istället. Som om det skulle hjälpa...
Jag älskar honom, men som läget är just nu skulle jag aldrig våga släppa honom ensam med barnet. Jag litar inte på att han har full uppsikt över det. Han fastnar så lätt (han har glömt mat för att han suttit vid datorn). Jag kan också fastna, men det jag gör då är att jag släpper allting och läser när jag lagar mat eller dylikt.
Jag vill att han ska se det uppenbara. Han ser och vet att jag är missnöjd, men gör inget åt det...
Jag gråter snart. Jag vill inte tjata på honom, men det känns som om jag inte har något val...
Mycket har hänt på 1 år. Jag har flyttat till Timrå ovanför Sundsvall, träffat en underbar (faktiskt, trots det som komemr) kille, förlovat mig, fått jobb (som sedan försäkringskassan tar ifrån mig nu i april) och nu senast ska jag ha barn i oktober.
Hormonerna tar kål på mig. Ena stunden mår jag superbra, andra stunden blir jag förbannad och gråter. Men jag tror mycket av det också beror på att jag inte kunnat ta min depressions-medicin (som nu för övrigt är sänkt till 10mg istället, samt bytt till Citalopram).
Det som värst tror jag nog är det att Killen inte verkar se hur jag mår. Det känns som att allt han bryr sig om är datorn, och det har jag sagt flera gånger. Jag vill inte behöva tjata eller säga till när jag känner mig ensam och behöver sällskap. Jag behöver honom att prata med, men istället sitter han och spelar online-spel med sina vänner. Det är tydligen mycket viktigare...
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag är så otroligt frustrerad, och han vet att jag är sur. Likt förbannat gör han inget för att ta reda på varför. Han ignorerar mig för det är mycket viktigare att spela spel än att vara med mig och kanske titta på en film tillsammans, göra något tillsammans som inte innebär spelande.
Jag vill inte alltid behöva be om uppmärksamhet. Jag vill inte alltid behöva skrika på honom (då han sitter med jättehörlurar på som gör att han nästan inte hör ett skit av vad jag säger). Han lyssnar inte heller alltid på mig. Och sen blir han sur när man inte hör vad han säger (han pratar väldigt lågt).
Hur får jag en databeroende människa (som nästan hela livet suttit framför en dator och umgåtts med vänner över nätet) att släppa taget och umgås med mig?
Jag har påminnt honom, och jag har frågat honom ifall han kommer kunna släppa datorn ibland flera dagar i sträck om det skulle behövas, för att kunna ta hand om ett barn. "Ja, självklart!" Varför tror jag inte på det? Jag har bett honom att börja trappa ner redan nu, men det han gör när han stänger av datorn är att han sätter sig och spelar tv-spel istället. Som om det skulle hjälpa...
Jag älskar honom, men som läget är just nu skulle jag aldrig våga släppa honom ensam med barnet. Jag litar inte på att han har full uppsikt över det. Han fastnar så lätt (han har glömt mat för att han suttit vid datorn). Jag kan också fastna, men det jag gör då är att jag släpper allting och läser när jag lagar mat eller dylikt.
Jag vill att han ska se det uppenbara. Han ser och vet att jag är missnöjd, men gör inget åt det...
Jag gråter snart. Jag vill inte tjata på honom, men det känns som om jag inte har något val...
Omstart
Måndag.
Börjar på ny kula. Det har gått för många dagar nu utan att jag uppdaterat, vet inte ens vilken dag det är där. Och orkar inte räkna framåt...
Flyttat hem till Mamma nu i alla fall och ska bo här nu ett tag framöver. år se om jag kan fortsätta studera i höst, CSN är helt dumma i huvudet. Nu vill de ha tillbaka alla pengar jag lånat bara för att jag skrivit fel datum på ett dumt papper. Så 24.500kr vill de ha tillbaka, på en gång!
Skaffa jobb? Akut så in i helvete. Har inget val. Tack vare CSN och Försäkringskassan hamnar jag i personlig konkurs om jag inte skaffar jobb nu, eller åtminstone hos Kronofogden. Fan heller att jag ska hamna där.
Pallar inte, men måste skaffa jobb. Fan att allting ska gå åt helvete!!!
När man äntligen börjar se lite ljus, då kommer alltid något och slår tillbaka. Varför? Är det inte meningen att jag ska se något ljust? Jag vill inte se mörker, men så som det är nu finns det inget annat val. Helvete säger jag bara!!!
Börjar på ny kula. Det har gått för många dagar nu utan att jag uppdaterat, vet inte ens vilken dag det är där. Och orkar inte räkna framåt...
Flyttat hem till Mamma nu i alla fall och ska bo här nu ett tag framöver. år se om jag kan fortsätta studera i höst, CSN är helt dumma i huvudet. Nu vill de ha tillbaka alla pengar jag lånat bara för att jag skrivit fel datum på ett dumt papper. Så 24.500kr vill de ha tillbaka, på en gång!
Skaffa jobb? Akut så in i helvete. Har inget val. Tack vare CSN och Försäkringskassan hamnar jag i personlig konkurs om jag inte skaffar jobb nu, eller åtminstone hos Kronofogden. Fan heller att jag ska hamna där.
Pallar inte, men måste skaffa jobb. Fan att allting ska gå åt helvete!!!
När man äntligen börjar se lite ljus, då kommer alltid något och slår tillbaka. Varför? Är det inte meningen att jag ska se något ljust? Jag vill inte se mörker, men så som det är nu finns det inget annat val. Helvete säger jag bara!!!
