Hjälp
Har inte skrivit på över ett år, men känner att jag ändå måste nu.
Mycket har hänt på 1 år. Jag har flyttat till Timrå ovanför Sundsvall, träffat en underbar (faktiskt, trots det som komemr) kille, förlovat mig, fått jobb (som sedan försäkringskassan tar ifrån mig nu i april) och nu senast ska jag ha barn i oktober.
Hormonerna tar kål på mig. Ena stunden mår jag superbra, andra stunden blir jag förbannad och gråter. Men jag tror mycket av det också beror på att jag inte kunnat ta min depressions-medicin (som nu för övrigt är sänkt till 10mg istället, samt bytt till Citalopram).
Det som värst tror jag nog är det att Killen inte verkar se hur jag mår. Det känns som att allt han bryr sig om är datorn, och det har jag sagt flera gånger. Jag vill inte behöva tjata eller säga till när jag känner mig ensam och behöver sällskap. Jag behöver honom att prata med, men istället sitter han och spelar online-spel med sina vänner. Det är tydligen mycket viktigare...
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag är så otroligt frustrerad, och han vet att jag är sur. Likt förbannat gör han inget för att ta reda på varför. Han ignorerar mig för det är mycket viktigare att spela spel än att vara med mig och kanske titta på en film tillsammans, göra något tillsammans som inte innebär spelande.
Jag vill inte alltid behöva be om uppmärksamhet. Jag vill inte alltid behöva skrika på honom (då han sitter med jättehörlurar på som gör att han nästan inte hör ett skit av vad jag säger). Han lyssnar inte heller alltid på mig. Och sen blir han sur när man inte hör vad han säger (han pratar väldigt lågt).
Hur får jag en databeroende människa (som nästan hela livet suttit framför en dator och umgåtts med vänner över nätet) att släppa taget och umgås med mig?
Jag har påminnt honom, och jag har frågat honom ifall han kommer kunna släppa datorn ibland flera dagar i sträck om det skulle behövas, för att kunna ta hand om ett barn. "Ja, självklart!" Varför tror jag inte på det? Jag har bett honom att börja trappa ner redan nu, men det han gör när han stänger av datorn är att han sätter sig och spelar tv-spel istället. Som om det skulle hjälpa...
Jag älskar honom, men som läget är just nu skulle jag aldrig våga släppa honom ensam med barnet. Jag litar inte på att han har full uppsikt över det. Han fastnar så lätt (han har glömt mat för att han suttit vid datorn). Jag kan också fastna, men det jag gör då är att jag släpper allting och läser när jag lagar mat eller dylikt.
Jag vill att han ska se det uppenbara. Han ser och vet att jag är missnöjd, men gör inget åt det...
Jag gråter snart. Jag vill inte tjata på honom, men det känns som om jag inte har något val...
Mycket har hänt på 1 år. Jag har flyttat till Timrå ovanför Sundsvall, träffat en underbar (faktiskt, trots det som komemr) kille, förlovat mig, fått jobb (som sedan försäkringskassan tar ifrån mig nu i april) och nu senast ska jag ha barn i oktober.
Hormonerna tar kål på mig. Ena stunden mår jag superbra, andra stunden blir jag förbannad och gråter. Men jag tror mycket av det också beror på att jag inte kunnat ta min depressions-medicin (som nu för övrigt är sänkt till 10mg istället, samt bytt till Citalopram).
Det som värst tror jag nog är det att Killen inte verkar se hur jag mår. Det känns som att allt han bryr sig om är datorn, och det har jag sagt flera gånger. Jag vill inte behöva tjata eller säga till när jag känner mig ensam och behöver sällskap. Jag behöver honom att prata med, men istället sitter han och spelar online-spel med sina vänner. Det är tydligen mycket viktigare...
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag är så otroligt frustrerad, och han vet att jag är sur. Likt förbannat gör han inget för att ta reda på varför. Han ignorerar mig för det är mycket viktigare att spela spel än att vara med mig och kanske titta på en film tillsammans, göra något tillsammans som inte innebär spelande.
Jag vill inte alltid behöva be om uppmärksamhet. Jag vill inte alltid behöva skrika på honom (då han sitter med jättehörlurar på som gör att han nästan inte hör ett skit av vad jag säger). Han lyssnar inte heller alltid på mig. Och sen blir han sur när man inte hör vad han säger (han pratar väldigt lågt).
Hur får jag en databeroende människa (som nästan hela livet suttit framför en dator och umgåtts med vänner över nätet) att släppa taget och umgås med mig?
Jag har påminnt honom, och jag har frågat honom ifall han kommer kunna släppa datorn ibland flera dagar i sträck om det skulle behövas, för att kunna ta hand om ett barn. "Ja, självklart!" Varför tror jag inte på det? Jag har bett honom att börja trappa ner redan nu, men det han gör när han stänger av datorn är att han sätter sig och spelar tv-spel istället. Som om det skulle hjälpa...
Jag älskar honom, men som läget är just nu skulle jag aldrig våga släppa honom ensam med barnet. Jag litar inte på att han har full uppsikt över det. Han fastnar så lätt (han har glömt mat för att han suttit vid datorn). Jag kan också fastna, men det jag gör då är att jag släpper allting och läser när jag lagar mat eller dylikt.
Jag vill att han ska se det uppenbara. Han ser och vet att jag är missnöjd, men gör inget åt det...
Jag gråter snart. Jag vill inte tjata på honom, men det känns som om jag inte har något val...
Kommentarer
Trackback
